Skumfiduser

Ibland har jag sjuka dagar. Så där att man inte riktigt vet om man är vaken eller sover. Den senaste som var så här illa var dock över fem år sedan. Nästan så att man hade glömt vilken sammanhängande lyx man annars lever i.

Dagen igår började med att jag kom upp till universitetsområdet för att finna att hela stället var pyntat med rödmålade bananer på vilka det kryptiskt stod "27%". Inget mer. Intensivt googlande gav inga resultat. Men jag var åtminstonde inte den enda som uttryckte förvåning över detta.

Det riktigt konstiga började när en tjej passerade mig med ett gravallvarligt uttryck och en lösmustasch fastsurrad i sin septumpiercing. Strax efteråt passerade även en gammal kurskamrat och något av en ärkefiende till mig. Han hade tydligen nyss rakat huvudet och strosade förbi svängandes en handväska och visslandes som en fågel - tveklöst en märklighet som överstiger även hans kaliber.


_{Verklighetsuppfattning kritiskt låg. Vänligen anslut till en strömkälla.}

Framåt eftermiddagen hade jag tänkt skriva ut julkort, men blev två gånger helt avsnoppad av kvinnan i butiken vars bedömning av mina förhoppningar att printa ut en bild på halvglansigt papper gick från "otroligt komplicerat" till "helt omöjligt", varpå hon bad mig att gå hem eftersom hon "faktiskt inte hade tid att hålla på och pilla med sånt". I sin printbutik.

Väl hemma fick jag dock bättre nyheter. Paketet jag skickat hem, innehållandes chokladkalendrar till mina syskon, en chokladkaka till far och ett paket te till mor, hade äntligen kommit fram. Utan chokladkakan. Den hade på något sätt försvunnit på vägen. Vem som har hjärta att stjäla godis som det står "pappa" på har jag svårt att föreställa mig. Men borta är den. Men kanske inte lika borta som jag då.

Tuffa tider

Jag har haft de mest störda drömmarna på sistone. Och då menar jag så störda och över så lång tid att jag börjat misstänka att vårat hus står på en förhistorisk gravplats. Till och med min skitsnygga drömfångare har visat sig vara värdelös. Varje natt bjuds man på ett nytt smörgåsbord av obehagliga eskapader.

På rak arm kan jag minnas drömmar med beståndsdelar som att jag eggade en kompis nedför en pulkabacke så att han bröt armen, att min lärare från gymnasiet hatade mig, att min mamma och jag blev hållna gisslan under pistolhot, att min mamma fick MS, att min bästa kompis var så arg på mig att jag var tvungen att gömma mig, att min pappa och mitt ex båda dök upp för att med flit ignorera mig, att jag var tvungen att lämna en massa prover för att diagnostisera en långt skriden cancer, att min mammas väninna gift sig med en man hatad av hela min släkt, samt att diverse av mina nära vänner försökt ligga med mig mot min vilja. Nu senast drömde jag om en kille som sprang omkring på campus och låtsades vara Jesus, vilket var helt okej men fortfarande så uppfuckat att jag börjar undra om något faktiskt slagit slint i min hjärna.


_{Det är ju kanske inte Guds son som mest påtagligt fattas här.}

Klart att sådana här perioder kommer och går. I somras hade jag till exempel en serie lesbiska drömmar, för några vintrar sedan var det blodigt våld som gällde och i allmänhet drömmer jag väldigt ofta om simhallar av någon anledning. Jag intalar mig själv att dessa nattliga upptåg är nio delar nonsens och en del själavbildning, mest av den anledning att min drömbok hemma har tillagda uppslag av naturen:

Cykel av makaroner, att tappa i en klippskreva
Drakula, att hålla handen med
Den Estoniska Dödsflotten, att leka (och ens komma på namnet på - vafan?)
Musholk, att misslyckas med att sätta upp
Gyllene Jesus, att stjäla

vilket rimligtvis endast kan påvisa att även om jag inte har alla koppar i skåpet, delar jag och mitt psyke inte ens samma skåp. För allt jag vet kunde det lika gärna förvara sina koppar i badkaret.

Gammel

Med klockren timing inför den kommande terminen har jag lyckats drabbas av en stark handlingsmotvillighet. Just den känslan får mig ofta att ifrågasätta hur gammal jag egentligen är. Jag fick intrycket av att jag som knapp 22-åring skulle tycka att livet var rätt engagerande, men istället kommer jag inte alltför sällan på mig själv med att bete mig som en borderlinepensionär.

När jag inte sover eller äter är det jag främst gör att sitta ner, dricka te, klaga på samhället, sticka strumpor, baka bröd och önska att jag kunde påta i trädgården. Vidare är jag helt oförmögen att hålla käften om vädret, älskar att plocka svamp och får nästan alltid en obestridlig lust att skriva insändare när jag blir upprörd. Alla tecken utom ett pekar på att jag måste vara minst femtio plus.


_{Nämligen att jag tar kort på allting hela tiden.}

Klassiskt för de ännu äldre har mitt minne blivit ordentligt pissigt, jag hör illa och använder sedan ett tag tillbaka tygnäsdukar. Som om inte det var nog har jag dessutom börjat bli bitter, fördomsfull och människofientlig. Bara att gå utanför dörren känns som en ansträngning. Helst sitter jag inne hela dagen och tittar trånandes ut genom fönstret.

Min absoluta favoritsak att göra är dock att ta en så kallad dubbelfrukost. Då går man upp som vanligt och äter frukost, sedan går man och lägger sig igen och efter ett par timmar går man upp och äter en frukost till. Helt oslagbart. Jag kan inte bärga mig tills pensionen.

I'm Jew... ish

Idag gick jag med i universitetets judiska förening. Detta måste vara det officiella tecknet på att min oundvikliga rasfas nu kommit i full rullning, och Palahniuks användning av ordet "turist" hänger tungt i luften. Men vafan. Man måste väl använda sin födslorätt till någonting. För att inte tala om att man fick en goodie bag som var fantastisk bortom jordliga dimensioner.


_{Schlep mig.}

I all sin glans innehöll denna kasse dessutom följande artiklar:

• Kalender med spiralrygg för 2011/2012 med alla judiska högtider i.
• En nyckelring/kapsylöppnare med telefonnumret till en Rabbin på.
• Tvättsäck med något dåligt skämt om att det är varmt i Israel.
• Liten broschyr med titeln "All you ever wanted to know about Jews but were too afraid to ask".
• Tjock broschyr med titeln "A student's guide to antisemitism".
• Bokmärke med en bild på Rabbinen och hans familj.
• Flygblad som uppmanar till att anmäla antisemitism online.
• Liten bok med titeln "Letters to the next generation: Reflections on Jewish life" som verkar innehålla noveller.
• Större bok med titeln "Israel: Frequently asked questions".
• Broschyr med titeln "Kosher nosh guide" som listar kända matmärken, vad de innehåller och hur de är producerade.
• Block med QR-koder för att rapportera antisemitism direkt i mobilen.
• Litet häfte med adresser och vägvisningar till närmaste synagogor och kosher mataffärer.
• En bläckpenna.

När man erbjuds något sånt känns det inte så viktigt att man har lite svårt för organiserad religion. Man kan ju inte annat än att beundra någon som kommer så väl förberedd. Hade de så bett mig donera en fot (eller förhud?) hade jag nog inte ens blinkat. Det enda som förväntas av mig nu är att kanske bjuda på shabbat-middag någon gång, och det kan man ju leva med. Speciellt när man hoppas på att en dag kunna bli en fullfjädrad skenjude.

Vad fan är hög standard?

Jag börjar bli lite trött på det britterna kallar för levnadsstandard. Att jag råkar bo i världens mysigaste lägenhet i ett någorlunda bra område är helt orelaterat. I Glasgow bor majoriteten av befolkningen i hus som är över 100 år gamla och vars största uppdatering sedan dess har varit el, varmvatten samt att få eldstäderna igenmurade. Vi talar alltså om en plats där dubbelglasade fönster i princip inte existerar trots att den årliga medeltemperaturen ligger strax över nio grader. Där folk lidit köldskador i så många generationer att isolering inte längre behövs.

Vi har tidigare etablerat att i det här landet är det anything goes som gäller. För en hyresvärd räknas inte mögel i badrummet och visslande fönster som något större bakslag. Det är ju så överallt. Det är med andra ord helt rimligt att man i september måste sätta på värmen och börja försegla skarvar med vadhelst man råkar ha hemma för att kunna unna sig att gå inomhus utan långkalsonger i några veckor till.


_{Plötsligt blir det uppenbart varför te fortfarande är så populärt.}

Jag har svårt att greppa hur ett land som givit upphov till det franska ordet för en opålitlig dusch kan få kallas för ett i-land. Hur ett folk som varken kan laga mat eller bygga hus ens kan överleva så länge att de hinner avla nästa generation när enda sättet att hålla sig varm verkar vara att försumma allt och ägna sig åt intensiv skäggodling. Och inte ens det lyckas de med. Jag ska fan sluta med strumpor och börja sticka kroppsraggsockar istället.