Vad fan är hög standard?

Jag börjar bli lite trött på det britterna kallar för levnadsstandard. Att jag råkar bo i världens mysigaste lägenhet i ett någorlunda bra område är helt orelaterat. I Glasgow bor majoriteten av befolkningen i hus som är över 100 år gamla och vars största uppdatering sedan dess har varit el, varmvatten samt att få eldstäderna igenmurade. Vi talar alltså om en plats där dubbelglasade fönster i princip inte existerar trots att den årliga medeltemperaturen ligger strax över nio grader. Där folk lidit köldskador i så många generationer att isolering inte längre behövs.

Vi har tidigare etablerat att i det här landet är det anything goes som gäller. För en hyresvärd räknas inte mögel i badrummet och visslande fönster som något större bakslag. Det är ju så överallt. Det är med andra ord helt rimligt att man i september måste sätta på värmen och börja försegla skarvar med vadhelst man råkar ha hemma för att kunna unna sig att gå inomhus utan långkalsonger i några veckor till.


_{Plötsligt blir det uppenbart varför te fortfarande är så populärt.}

Jag har svårt att greppa hur ett land som givit upphov till det franska ordet för en opålitlig dusch kan få kallas för ett i-land. Hur ett folk som varken kan laga mat eller bygga hus ens kan överleva så länge att de hinner avla nästa generation när enda sättet att hålla sig varm verkar vara att försumma allt och ägna sig åt intensiv skäggodling. Och inte ens det lyckas de med. Jag ska fan sluta med strumpor och börja sticka kroppsraggsockar istället.