Mitt liv som hund

Det är ganska lätt att övertala sig själv att riktigt dåliga idéer kanske egentligen är riktigt bra. Detta är något jag kommit fram till efter en serie ganska dåliga beslut. Att efter fyra jävligt jobbiga år på universitetet tänka att "en distansmasters i översättning hade varit praktiskt" är en dålig idé. Att sedan efter ett år av tidigare outforskade känslorubbingar skriva upp sig på en PhD är inte heller särskilt genialiskt. Och att halvvägs genom första året på PhD:n bestämma sig för att skaffa en hundvalp är rent ut sagt dumt.


_{Ungefär lika dumt som ett djur som inte ens kan ta en selfie.}

Tyvärr är jag välsignad med en orubblig envishet som hindrar mig från att dra mig ur när jag väl inser hur dåliga idéerna är. En balanserad individ hade kanske satt gränser, gett bort sin hund, tagit ett år ledigt. Men nu är jag inte det.

Förutom alla medmänskliga relationsproblem som min martyrskap orsakat så har hela vevan dessutom resulterat i något av en identitetskris. Jag är nu Personen Med Hund. Till skillnad från min förra identitet som Personen Som Tjatar Mycket Om Hundar Men Också Har Andra Intressen är Personen Med Hund inte ursäktad från att prata om något annan än Sin Hund.


_{Det hjälper kanske inte att jag bloggar om den också.}

Framförallt i min partners familjs ögon innebär detta att jag nu går från Personen Som Får Presenter Som Har Att Göra Med Att Den Alltid Fryser till Personen Som Får Presenter Som Har Att Göra Med Sin Hund. Med andra ord kommer ingen av mina julklappar någonsin längre vara till mig. Det kanske låter lite småsint att haka upp sig på en sådan detalj, men det är bara toppen på isberget.

Det jag dessutom måste stå ut med nu är folk som hävdar att hunden är "precis som en bebis". För att illustrera precis hur korkad jag tycker den kommentaren är har jag sammanställt ett venndiagram.


_{Man har kanske ofta lite mer investerat i bebisar. Men en hund tar inte hand om dig när du blir gammal.}

Slutligen har Storbritannien någon märklig regel om att hunden inte får gå ut eller träffa andra hundar innan den fått alla sina vaccinationer. Det är väl säkert bra, men det innebär också att alla valpar måste bäras och/eller hållas inomhus tills de blivit cirka tre månader. I slutet på det stadiet väger min valp 8kg och når upp på köksbordet. Han är dessutom råstark, snabb som en ål och expert på att hoppa, skälla, bita tag i kläder och förstöra sitt koppel som han hatar för att han aldrig får gå någonstans. Har jag nämnt att han vaknar prick sju varje morgon?


_{Det är ju så att hatet stiger i halsen.}

Visst finns det fina stunder också. Som när jag insåg att hans smackande i sömnen förmodligen betyder att han drömmer om bröstmjölk. Eller när han visar sitt lilla delfinleende som får honom att se ut som lyckodraken Falkor. Eller när han vilar allt sitt varma fluff mot mig när jag bär honom. Eller när han pratar med min mormors hund på Skype. Så visst finns det en känsla av att det värsta snart är över. Men just nu känns det som att jag aldrig kommer se skymten av en sovmorgon igen.