Mitt liv som hund

Det är ganska lätt att övertala sig själv att riktigt dåliga idéer kanske egentligen är riktigt bra. Detta är något jag kommit fram till efter en serie ganska dåliga beslut. Att efter fyra jävligt jobbiga år på universitetet tänka att "en distansmasters i översättning hade varit praktiskt" är en dålig idé. Att sedan efter ett år av tidigare outforskade känslorubbingar skriva upp sig på en PhD är inte heller särskilt genialiskt. Och att halvvägs genom första året på PhD:n bestämma sig för att skaffa en hundvalp är rent ut sagt dumt.


_{Ungefär lika dumt som ett djur som inte ens kan ta en selfie.}

Tyvärr är jag välsignad med en orubblig envishet som hindrar mig från att dra mig ur när jag väl inser hur dåliga idéerna är. En balanserad individ hade kanske satt gränser, gett bort sin hund, tagit ett år ledigt. Men nu är jag inte det.

Förutom alla medmänskliga relationsproblem som min martyrskap orsakat så har hela vevan dessutom resulterat i något av en identitetskris. Jag är nu Personen Med Hund. Till skillnad från min förra identitet som Personen Som Tjatar Mycket Om Hundar Men Också Har Andra Intressen är Personen Med Hund inte ursäktad från att prata om något annan än Sin Hund.


_{Det hjälper kanske inte att jag bloggar om den också.}

Framförallt i min partners familjs ögon innebär detta att jag nu går från Personen Som Får Presenter Som Har Att Göra Med Att Den Alltid Fryser till Personen Som Får Presenter Som Har Att Göra Med Sin Hund. Med andra ord kommer ingen av mina julklappar någonsin längre vara till mig. Det kanske låter lite småsint att haka upp sig på en sådan detalj, men det är bara toppen på isberget.

Det jag dessutom måste stå ut med nu är folk som hävdar att hunden är "precis som en bebis". För att illustrera precis hur korkad jag tycker den kommentaren är har jag sammanställt ett venndiagram.


_{Man har kanske ofta lite mer investerat i bebisar. Men en hund tar inte hand om dig när du blir gammal.}

Slutligen har Storbritannien någon märklig regel om att hunden inte får gå ut eller träffa andra hundar innan den fått alla sina vaccinationer. Det är väl säkert bra, men det innebär också att alla valpar måste bäras och/eller hållas inomhus tills de blivit cirka tre månader. I slutet på det stadiet väger min valp 8kg och når upp på köksbordet. Han är dessutom råstark, snabb som en ål och expert på att hoppa, skälla, bita tag i kläder och förstöra sitt koppel som han hatar för att han aldrig får gå någonstans. Har jag nämnt att han vaknar prick sju varje morgon?


_{Det är ju så att hatet stiger i halsen.}

Visst finns det fina stunder också. Som när jag insåg att hans smackande i sömnen förmodligen betyder att han drömmer om bröstmjölk. Eller när han visar sitt lilla delfinleende som får honom att se ut som lyckodraken Falkor. Eller när han vilar allt sitt varma fluff mot mig när jag bär honom. Eller när han pratar med min mormors hund på Skype. Så visst finns det en känsla av att det värsta snart är över. Men just nu känns det som att jag aldrig kommer se skymten av en sovmorgon igen.

Ett par saker

Jag kan utan att överdriva säga att jag har lite svårt för andra människor, och de har utan tvekan också lite svårt för mig. Jag vet inte riktigt vad det är, men det är något som inte klickar helt enkelt. Trots detta kan jag ändå drista mig att säga att jag är en fullt fungerande medborgare med en helt okej framtidsutsikt. Det är bara ibland som jag springer in i problem.

Tyvärr är det också så att när det händer får min hjärna kortslutning och jag börjar må dåligt. Det intryck jag får av andra är att jag fäster vikt vid fel saker, att jag tänker för mycket. I regel ser jag annars mig själv som en ganska resonabel person. Och oavsett min hjärnkapacitet så är det inte okej att behandla mig hur som helst. Det som hänt är inte särskilt dramatiskt men det är onekligen mer än tillräckligt för att slunga en instabil som mig i kval. Det handlar alltså om ett fysiskt närmande från en soffsurfare som just nu bor i mitt kök.

Det som gjorde mig mest obekväm var hur det verkade komma helt ur det blå. Mitt i en konversation ville människan plötsligt börja kramas, lägga armen om en, smeka en över kinden och så vidare, till slut försökte han kyssa mig och då bad jag honom att backa. Sättet han inte alls reagerade på mina signaler innan detta var obehagligt. Timingen var dessutom intressant eftersom vi precis hade pratat om de problem jag har med min sexualitet; att jag ser mig själv som gränsande till asexuell; att jag är konceptuellt frigjord men pryd i praktiken; att jag har svårt för förhållanden; att mina känslor är väldigt separerade både från mina tankar och mina estetiska preferenser; att jag aldrig varit särskilt intresserad av män och att det emotionellt är betydligt lättare för mig att vara ensam. Inget av detta verkade dock betyda något.

När jag berättade vad som hänt för en tjej jag bor med bemöttes jag med kritik. Jag måste ju ha sänt fel signaler. Och jag måste ju tänka på att han kommer från en annan kultur. Dessutom ska man ju ta det som en komplimang. Det var ju inte som att det hände något. Det är sån bullshit som gör mig förbannad.

För det första sände jag inga signaler. Om han nu trodde det så är det ju beklagligt; det är inte helt ovanligt att min tendens att prata öppet och lyssna intresserat tolkas som någon slags raggningsteknik, även om mitt kroppsspråk som svensk är ökänt obefintligt. Men även när jag slingrat mig loss en gång med den artiga ursäkten att se efter mitt brödbak blev jag inte lämnad ifred. Det är alltså inte signaler vi snackar om. Snarare verkar det som att själva samtalsämnet sexualitet, oavsett vad som sägs om det, är en öppen inbjudan. Så här har vi alltså en person som varken bryr sig om att läsa mitt kroppsspråk eller lyssna på vad jag säger. Jo, visst backade han sedan och försökte skämta bort det hela. Men det var inte som om någon av oss skrattade direkt.

Och kulturkortet köper jag bara inte. Killen är hälften indisk, hälften pakistansk men växte upp i England och Frankrike, är dessutom fem år äldre än mig och har rest runt i fler länder än jag ens kan peka ut på en karta. Han vet mycket väl vad det är som gäller. Även om så inte hade varit fallet är det inte ursäktbart. Min integritet som människa ska respekteras, och det gäller oavsett varifrån vi båda kommer. Det är ju som att säga att tyskar inte borde åka fast för fortkörning i andra länder för att man får köra fort på Autobahn. Det funkar inte så. Man tar sig inte friheter med andra människor.

Tyvärr är det ju så att om man välsignats med att vara så oemoståndligt vacker som jag är så ska man ju bara tacka och ta emot. Detta är nog det argument som jag stör mig på mest, och som det stör andra människor mest att jag inte accepterar. "Måste du ta det så seriöst, det är väl kul att de tycker du är snygg?" Jo, ingen vill väl höra att den är ful. Men att bli omtyckt endast på grund av utseende är ärligt talat en förolämpning. Jag har en vän som, när jag oroar mig över min ensamhet, ofta tröstar med "Men klart du kommer hitta någon, du är ju så vacker." Självklart menar hon väl med detta, och jag förnekar inte att utseende ofta är viktigt, men jag har inte valt min kropp. Det är inte den som gör att jag har relationsproblem, det är inte den som ska lösa dem heller, och det är definitivt inte den som ska avgöra om någon annan har rätt att utnyttja mig.

För det är att utnyttja, även om det inte "hände något". Kanske måste "något" i konventionella termer inkludera någon drastisk gest, en kyss till exempel, för att räknas. Men det har kanske blivit uppenbart vid det här laget att jag fortfarande är upprörd, nästan ett dygn och 850 ord senare. Hur mycket jag än försöker intala mig att det var ett missförstånd så mår jag inte bättre. Jag klarar inte av sådana situationer, och även om jag nu är socialt otillräcklig så vill jag kunna få vara det utan fälleben om det är möjligt. Det var bara det.

Moget

Det var lite av ett aha-ögonblick för mig att inse att det inte finns några vuxna. Att mina föräldrar, och deras föräldrar, och alla andra man ser omkring sig och förväntar sig saker av bara är som fåglar som liksom puffar upp sig för att se lite viktigare ut. Vi har ju ingen jävla aning, någon av oss. Och det är ju skönt att veta, i och för sig.

Det som är lite jobbigt är när folk börjar tro på sin egen bullshit. De har någon slags illusion om att man når en viss ålder och sen plötsligt vet allting, samt att uppnåelsen av detta stadium ger en exklusiv rätt att racka ner på precis varenda annan jävel som, med ett så passande engelskt uttryck, "wings it".

Jag är uppenbarligen inte vuxen. Det lättaste sättet att avgöra det på är att jag aldrig verkar ha rätt. Om jag har en övertygelse så är det en fas, om jag uttrycker optimism är jag naiv, om jag tror att jag vet något så har jag inte tillräckligt med erfarenhet för att kunna fastställa det, och om jag kommer på något nytt så är det värdelöst eftersom någon annan redan kommit på det förut. Ingenting står säkert. På 22 år har jag uppenbarligen inte lärt mig någonting.


_{Förutom att det här ofta är den enda lösningen.}

Lyckligtvis finns det sådana som även i sin bristande vuxenhet lyckas vara större människor. Jag har till exempel en vän som, trots att hon är yngre än mig, är så otroligt storsint. Hon har verkligen fattat att folk är olika, och att det är okej. De måste få vara det. Och man måste inte gilla dem heller, bara låta dem vara. Man ställer sig liksom inte och hatar vattnets kretslopp bara för att det regnar någon gång ibland; det är då man tar på sig de Gardelliska gummistövlarna och är som en människa. Ge med andra ord fan i mitt kretslopp. Nu ska jag gå och dricka te.

Skumfiduser

Ibland har jag sjuka dagar. Så där att man inte riktigt vet om man är vaken eller sover. Den senaste som var så här illa var dock över fem år sedan. Nästan så att man hade glömt vilken sammanhängande lyx man annars lever i.

Dagen igår började med att jag kom upp till universitetsområdet för att finna att hela stället var pyntat med rödmålade bananer på vilka det kryptiskt stod "27%". Inget mer. Intensivt googlande gav inga resultat. Men jag var åtminstonde inte den enda som uttryckte förvåning över detta.

Det riktigt konstiga började när en tjej passerade mig med ett gravallvarligt uttryck och en lösmustasch fastsurrad i sin septumpiercing. Strax efteråt passerade även en gammal kurskamrat och något av en ärkefiende till mig. Han hade tydligen nyss rakat huvudet och strosade förbi svängandes en handväska och visslandes som en fågel - tveklöst en märklighet som överstiger även hans kaliber.


_{Verklighetsuppfattning kritiskt låg. Vänligen anslut till en strömkälla.}

Framåt eftermiddagen hade jag tänkt skriva ut julkort, men blev två gånger helt avsnoppad av kvinnan i butiken vars bedömning av mina förhoppningar att printa ut en bild på halvglansigt papper gick från "otroligt komplicerat" till "helt omöjligt", varpå hon bad mig att gå hem eftersom hon "faktiskt inte hade tid att hålla på och pilla med sånt". I sin printbutik.

Väl hemma fick jag dock bättre nyheter. Paketet jag skickat hem, innehållandes chokladkalendrar till mina syskon, en chokladkaka till far och ett paket te till mor, hade äntligen kommit fram. Utan chokladkakan. Den hade på något sätt försvunnit på vägen. Vem som har hjärta att stjäla godis som det står "pappa" på har jag svårt att föreställa mig. Men borta är den. Men kanske inte lika borta som jag då.

Tuffa tider

Jag har haft de mest störda drömmarna på sistone. Och då menar jag så störda och över så lång tid att jag börjat misstänka att vårat hus står på en förhistorisk gravplats. Till och med min skitsnygga drömfångare har visat sig vara värdelös. Varje natt bjuds man på ett nytt smörgåsbord av obehagliga eskapader.

På rak arm kan jag minnas drömmar med beståndsdelar som att jag eggade en kompis nedför en pulkabacke så att han bröt armen, att min lärare från gymnasiet hatade mig, att min mamma och jag blev hållna gisslan under pistolhot, att min mamma fick MS, att min bästa kompis var så arg på mig att jag var tvungen att gömma mig, att min pappa och mitt ex båda dök upp för att med flit ignorera mig, att jag var tvungen att lämna en massa prover för att diagnostisera en långt skriden cancer, att min mammas väninna gift sig med en man hatad av hela min släkt, samt att diverse av mina nära vänner försökt ligga med mig mot min vilja. Nu senast drömde jag om en kille som sprang omkring på campus och låtsades vara Jesus, vilket var helt okej men fortfarande så uppfuckat att jag börjar undra om något faktiskt slagit slint i min hjärna.


_{Det är ju kanske inte Guds son som mest påtagligt fattas här.}

Klart att sådana här perioder kommer och går. I somras hade jag till exempel en serie lesbiska drömmar, för några vintrar sedan var det blodigt våld som gällde och i allmänhet drömmer jag väldigt ofta om simhallar av någon anledning. Jag intalar mig själv att dessa nattliga upptåg är nio delar nonsens och en del själavbildning, mest av den anledning att min drömbok hemma har tillagda uppslag av naturen:

Cykel av makaroner, att tappa i en klippskreva
Drakula, att hålla handen med
Den Estoniska Dödsflotten, att leka (och ens komma på namnet på - vafan?)
Musholk, att misslyckas med att sätta upp
Gyllene Jesus, att stjäla

vilket rimligtvis endast kan påvisa att även om jag inte har alla koppar i skåpet, delar jag och mitt psyke inte ens samma skåp. För allt jag vet kunde det lika gärna förvara sina koppar i badkaret.

Gammel

Med klockren timing inför den kommande terminen har jag lyckats drabbas av en stark handlingsmotvillighet. Just den känslan får mig ofta att ifrågasätta hur gammal jag egentligen är. Jag fick intrycket av att jag som knapp 22-åring skulle tycka att livet var rätt engagerande, men istället kommer jag inte alltför sällan på mig själv med att bete mig som en borderlinepensionär.

När jag inte sover eller äter är det jag främst gör att sitta ner, dricka te, klaga på samhället, sticka strumpor, baka bröd och önska att jag kunde påta i trädgården. Vidare är jag helt oförmögen att hålla käften om vädret, älskar att plocka svamp och får nästan alltid en obestridlig lust att skriva insändare när jag blir upprörd. Alla tecken utom ett pekar på att jag måste vara minst femtio plus.


_{Nämligen att jag tar kort på allting hela tiden.}

Klassiskt för de ännu äldre har mitt minne blivit ordentligt pissigt, jag hör illa och använder sedan ett tag tillbaka tygnäsdukar. Som om inte det var nog har jag dessutom börjat bli bitter, fördomsfull och människofientlig. Bara att gå utanför dörren känns som en ansträngning. Helst sitter jag inne hela dagen och tittar trånandes ut genom fönstret.

Min absoluta favoritsak att göra är dock att ta en så kallad dubbelfrukost. Då går man upp som vanligt och äter frukost, sedan går man och lägger sig igen och efter ett par timmar går man upp och äter en frukost till. Helt oslagbart. Jag kan inte bärga mig tills pensionen.

I'm Jew... ish

Idag gick jag med i universitetets judiska förening. Detta måste vara det officiella tecknet på att min oundvikliga rasfas nu kommit i full rullning, och Palahniuks användning av ordet "turist" hänger tungt i luften. Men vafan. Man måste väl använda sin födslorätt till någonting. För att inte tala om att man fick en goodie bag som var fantastisk bortom jordliga dimensioner.


_{Schlep mig.}

I all sin glans innehöll denna kasse dessutom följande artiklar:

• Kalender med spiralrygg för 2011/2012 med alla judiska högtider i.
• En nyckelring/kapsylöppnare med telefonnumret till en Rabbin på.
• Tvättsäck med något dåligt skämt om att det är varmt i Israel.
• Liten broschyr med titeln "All you ever wanted to know about Jews but were too afraid to ask".
• Tjock broschyr med titeln "A student's guide to antisemitism".
• Bokmärke med en bild på Rabbinen och hans familj.
• Flygblad som uppmanar till att anmäla antisemitism online.
• Liten bok med titeln "Letters to the next generation: Reflections on Jewish life" som verkar innehålla noveller.
• Större bok med titeln "Israel: Frequently asked questions".
• Broschyr med titeln "Kosher nosh guide" som listar kända matmärken, vad de innehåller och hur de är producerade.
• Block med QR-koder för att rapportera antisemitism direkt i mobilen.
• Litet häfte med adresser och vägvisningar till närmaste synagogor och kosher mataffärer.
• En bläckpenna.

När man erbjuds något sånt känns det inte så viktigt att man har lite svårt för organiserad religion. Man kan ju inte annat än att beundra någon som kommer så väl förberedd. Hade de så bett mig donera en fot (eller förhud?) hade jag nog inte ens blinkat. Det enda som förväntas av mig nu är att kanske bjuda på shabbat-middag någon gång, och det kan man ju leva med. Speciellt när man hoppas på att en dag kunna bli en fullfjädrad skenjude.

Vad fan är hög standard?

Jag börjar bli lite trött på det britterna kallar för levnadsstandard. Att jag råkar bo i världens mysigaste lägenhet i ett någorlunda bra område är helt orelaterat. I Glasgow bor majoriteten av befolkningen i hus som är över 100 år gamla och vars största uppdatering sedan dess har varit el, varmvatten samt att få eldstäderna igenmurade. Vi talar alltså om en plats där dubbelglasade fönster i princip inte existerar trots att den årliga medeltemperaturen ligger strax över nio grader. Där folk lidit köldskador i så många generationer att isolering inte längre behövs.

Vi har tidigare etablerat att i det här landet är det anything goes som gäller. För en hyresvärd räknas inte mögel i badrummet och visslande fönster som något större bakslag. Det är ju så överallt. Det är med andra ord helt rimligt att man i september måste sätta på värmen och börja försegla skarvar med vadhelst man råkar ha hemma för att kunna unna sig att gå inomhus utan långkalsonger i några veckor till.


_{Plötsligt blir det uppenbart varför te fortfarande är så populärt.}

Jag har svårt att greppa hur ett land som givit upphov till det franska ordet för en opålitlig dusch kan få kallas för ett i-land. Hur ett folk som varken kan laga mat eller bygga hus ens kan överleva så länge att de hinner avla nästa generation när enda sättet att hålla sig varm verkar vara att försumma allt och ägna sig åt intensiv skäggodling. Och inte ens det lyckas de med. Jag ska fan sluta med strumpor och börja sticka kroppsraggsockar istället.