Det som är lite jobbigt är när folk börjar tro på sin egen bullshit. De har någon slags illusion om att man når en viss ålder och sen plötsligt vet allting, samt att uppnåelsen av detta stadium ger en exklusiv rätt att racka ner på precis varenda annan jävel som, med ett så passande engelskt uttryck, "wings it".
Jag är uppenbarligen inte vuxen. Det lättaste sättet att avgöra det på är att jag aldrig verkar ha rätt. Om jag har en övertygelse så är det en fas, om jag uttrycker optimism är jag naiv, om jag tror att jag vet något så har jag inte tillräckligt med erfarenhet för att kunna fastställa det, och om jag kommer på något nytt så är det värdelöst eftersom någon annan redan kommit på det förut. Ingenting står säkert. På 22 år har jag uppenbarligen inte lärt mig någonting.
Förutom att det här ofta är den enda lösningen.
Lyckligtvis finns det sådana som även i sin bristande vuxenhet lyckas vara större människor. Jag har till exempel en vän som, trots att hon är yngre än mig, är så otroligt storsint. Hon har verkligen fattat att folk är olika, och att det är okej. De måste få vara det. Och man måste inte gilla dem heller, bara låta dem vara. Man ställer sig liksom inte och hatar vattnets kretslopp bara för att det regnar någon gång ibland; det är då man tar på sig de Gardelliska gummistövlarna och är som en människa. Ge med andra ord fan i mitt kretslopp. Nu ska jag gå och dricka te.
