Ett par saker

Jag kan utan att överdriva säga att jag har lite svårt för andra människor, och de har utan tvekan också lite svårt för mig. Jag vet inte riktigt vad det är, men det är något som inte klickar helt enkelt. Trots detta kan jag ändå drista mig att säga att jag är en fullt fungerande medborgare med en helt okej framtidsutsikt. Det är bara ibland som jag springer in i problem.

Tyvärr är det också så att när det händer får min hjärna kortslutning och jag börjar må dåligt. Det intryck jag får av andra är att jag fäster vikt vid fel saker, att jag tänker för mycket. I regel ser jag annars mig själv som en ganska resonabel person. Och oavsett min hjärnkapacitet så är det inte okej att behandla mig hur som helst. Det som hänt är inte särskilt dramatiskt men det är onekligen mer än tillräckligt för att slunga en instabil som mig i kval. Det handlar alltså om ett fysiskt närmande från en soffsurfare som just nu bor i mitt kök.

Det som gjorde mig mest obekväm var hur det verkade komma helt ur det blå. Mitt i en konversation ville människan plötsligt börja kramas, lägga armen om en, smeka en över kinden och så vidare, till slut försökte han kyssa mig och då bad jag honom att backa. Sättet han inte alls reagerade på mina signaler innan detta var obehagligt. Timingen var dessutom intressant eftersom vi precis hade pratat om de problem jag har med min sexualitet; att jag ser mig själv som gränsande till asexuell; att jag är konceptuellt frigjord men pryd i praktiken; att jag har svårt för förhållanden; att mina känslor är väldigt separerade både från mina tankar och mina estetiska preferenser; att jag aldrig varit särskilt intresserad av män och att det emotionellt är betydligt lättare för mig att vara ensam. Inget av detta verkade dock betyda något.

När jag berättade vad som hänt för en tjej jag bor med bemöttes jag med kritik. Jag måste ju ha sänt fel signaler. Och jag måste ju tänka på att han kommer från en annan kultur. Dessutom ska man ju ta det som en komplimang. Det var ju inte som att det hände något. Det är sån bullshit som gör mig förbannad.

För det första sände jag inga signaler. Om han nu trodde det så är det ju beklagligt; det är inte helt ovanligt att min tendens att prata öppet och lyssna intresserat tolkas som någon slags raggningsteknik, även om mitt kroppsspråk som svensk är ökänt obefintligt. Men även när jag slingrat mig loss en gång med den artiga ursäkten att se efter mitt brödbak blev jag inte lämnad ifred. Det är alltså inte signaler vi snackar om. Snarare verkar det som att själva samtalsämnet sexualitet, oavsett vad som sägs om det, är en öppen inbjudan. Så här har vi alltså en person som varken bryr sig om att läsa mitt kroppsspråk eller lyssna på vad jag säger. Jo, visst backade han sedan och försökte skämta bort det hela. Men det var inte som om någon av oss skrattade direkt.

Och kulturkortet köper jag bara inte. Killen är hälften indisk, hälften pakistansk men växte upp i England och Frankrike, är dessutom fem år äldre än mig och har rest runt i fler länder än jag ens kan peka ut på en karta. Han vet mycket väl vad det är som gäller. Även om så inte hade varit fallet är det inte ursäktbart. Min integritet som människa ska respekteras, och det gäller oavsett varifrån vi båda kommer. Det är ju som att säga att tyskar inte borde åka fast för fortkörning i andra länder för att man får köra fort på Autobahn. Det funkar inte så. Man tar sig inte friheter med andra människor.

Tyvärr är det ju så att om man välsignats med att vara så oemoståndligt vacker som jag är så ska man ju bara tacka och ta emot. Detta är nog det argument som jag stör mig på mest, och som det stör andra människor mest att jag inte accepterar. "Måste du ta det så seriöst, det är väl kul att de tycker du är snygg?" Jo, ingen vill väl höra att den är ful. Men att bli omtyckt endast på grund av utseende är ärligt talat en förolämpning. Jag har en vän som, när jag oroar mig över min ensamhet, ofta tröstar med "Men klart du kommer hitta någon, du är ju så vacker." Självklart menar hon väl med detta, och jag förnekar inte att utseende ofta är viktigt, men jag har inte valt min kropp. Det är inte den som gör att jag har relationsproblem, det är inte den som ska lösa dem heller, och det är definitivt inte den som ska avgöra om någon annan har rätt att utnyttja mig.

För det är att utnyttja, även om det inte "hände något". Kanske måste "något" i konventionella termer inkludera någon drastisk gest, en kyss till exempel, för att räknas. Men det har kanske blivit uppenbart vid det här laget att jag fortfarande är upprörd, nästan ett dygn och 850 ord senare. Hur mycket jag än försöker intala mig att det var ett missförstånd så mår jag inte bättre. Jag klarar inte av sådana situationer, och även om jag nu är socialt otillräcklig så vill jag kunna få vara det utan fälleben om det är möjligt. Det var bara det.

Moget

Det var lite av ett aha-ögonblick för mig att inse att det inte finns några vuxna. Att mina föräldrar, och deras föräldrar, och alla andra man ser omkring sig och förväntar sig saker av bara är som fåglar som liksom puffar upp sig för att se lite viktigare ut. Vi har ju ingen jävla aning, någon av oss. Och det är ju skönt att veta, i och för sig.

Det som är lite jobbigt är när folk börjar tro på sin egen bullshit. De har någon slags illusion om att man når en viss ålder och sen plötsligt vet allting, samt att uppnåelsen av detta stadium ger en exklusiv rätt att racka ner på precis varenda annan jävel som, med ett så passande engelskt uttryck, "wings it".

Jag är uppenbarligen inte vuxen. Det lättaste sättet att avgöra det på är att jag aldrig verkar ha rätt. Om jag har en övertygelse så är det en fas, om jag uttrycker optimism är jag naiv, om jag tror att jag vet något så har jag inte tillräckligt med erfarenhet för att kunna fastställa det, och om jag kommer på något nytt så är det värdelöst eftersom någon annan redan kommit på det förut. Ingenting står säkert. På 22 år har jag uppenbarligen inte lärt mig någonting.


_{Förutom att det här ofta är den enda lösningen.}

Lyckligtvis finns det sådana som även i sin bristande vuxenhet lyckas vara större människor. Jag har till exempel en vän som, trots att hon är yngre än mig, är så otroligt storsint. Hon har verkligen fattat att folk är olika, och att det är okej. De måste få vara det. Och man måste inte gilla dem heller, bara låta dem vara. Man ställer sig liksom inte och hatar vattnets kretslopp bara för att det regnar någon gång ibland; det är då man tar på sig de Gardelliska gummistövlarna och är som en människa. Ge med andra ord fan i mitt kretslopp. Nu ska jag gå och dricka te.