Gammel

Med klockren timing inför den kommande terminen har jag lyckats drabbas av en stark handlingsmotvillighet. Just den känslan får mig ofta att ifrågasätta hur gammal jag egentligen är. Jag fick intrycket av att jag som knapp 22-åring skulle tycka att livet var rätt engagerande, men istället kommer jag inte alltför sällan på mig själv med att bete mig som en borderlinepensionär.

När jag inte sover eller äter är det jag främst gör att sitta ner, dricka te, klaga på samhället, sticka strumpor, baka bröd och önska att jag kunde påta i trädgården. Vidare är jag helt oförmögen att hålla käften om vädret, älskar att plocka svamp och får nästan alltid en obestridlig lust att skriva insändare när jag blir upprörd. Alla tecken utom ett pekar på att jag måste vara minst femtio plus.


_{Nämligen att jag tar kort på allting hela tiden.}

Klassiskt för de ännu äldre har mitt minne blivit ordentligt pissigt, jag hör illa och använder sedan ett tag tillbaka tygnäsdukar. Som om inte det var nog har jag dessutom börjat bli bitter, fördomsfull och människofientlig. Bara att gå utanför dörren känns som en ansträngning. Helst sitter jag inne hela dagen och tittar trånandes ut genom fönstret.

Min absoluta favoritsak att göra är dock att ta en så kallad dubbelfrukost. Då går man upp som vanligt och äter frukost, sedan går man och lägger sig igen och efter ett par timmar går man upp och äter en frukost till. Helt oslagbart. Jag kan inte bärga mig tills pensionen.